Fiol, viola, cello och kontrabas
AB Sara & Bertil Strömberg
GRÖNA FIOLER - HÅLLBART HANTVERK
Ett mycket användbart engelskt uttryck låter översatt till svenska ungefär så här:Den som inte bidrar till problemets lösning
är själv en del av problemet
Det finns kanske inte alltid anledning att vara så kategorisk, men när det gäller miljöproblemen är det mycket träffande tycker vi. För alla som sysslar med stråkinstrument finns det t.ex. goda skäl att fundera över hur man ska förhålla sig till en del av de material som används, gamla traditioner och så frågan om att köpa nytt eller renovera gammalt. Vi har inte svaren men vill gärna dela med oss av våra tankar.
Särskilt till stråkar har använts, och används, material från hotade arter inom både djur och växtriket: Virket till finare stråkar, fernambuk, kommer från brasilianska Mata Atlantika, eller Atlantskogen, av vilken endast en liten spillra återstår av det som en gång var ett jättelikt skogsområde. Brasilträ, som används till enklare stråkar, är egentligen samma träslag men tas från stammens yttre delar och har inte samma goda stråkegenskaper som kärnvirket fernambuk. Elfenben användes traditionellt till både spetsplattor och exklusiva froschar. Froschar av sköldpaddsskal ansågs mycket exklusivt och till tumläder på fina stråkar användes babykrokodil eller skinn från andra reptiler. Handeln med elfenben är numera förbjuden liksom handel med skal från vilda sköldpaddor och de flesta reptilskinn – ett förbud som dock inte alltid respekteras.
Ett annat exempel är träslaget ebenholts.(Det är egentligen flera olika träslag varav de flesta tillhör släktet Diospyros.) Den svarta, hårda kärnveden som bl.a. används till greppbrädor och stämskruvar på fiolfamiljens instrument blir allt svårare och dyrare att få tag i.
Man kan fråga sig hur viktigt är det att alltid bevara traditionerna i ett gammalt hantverk, som när det gäller stråkinstrument dessutom handlar om allt från unika konstföremål av yppersta kvalitet till enkla dussinvaror. Att sedan många av de kostbaraste klenoderna dessutom är i dagligt bruk gör bara problemet ännu mera spännande. Är det ett helgerån att använda något annat än elfenben om man måste byta spetsplattan på en gammal fin, fransk stråke? Finns det något skäl att framhärda med att använda ebenholts om vi kan få fram fullgoda alternativ? Kanske borde vi satsa mer på kolfiberstråkar – åtminstone för den enorma mängden skolstråkar?
Ett vardagligare och för det flesta mer angeläget problem är hur vi ska förhålla oss till den slit-och-slängmentalitet som breder ut sig eftersom det är så billigt att köpa nytt från tredje världens länder. Är det rimligt att köpa ett nytt instrument bara för att det är billigare eller lika dyrt som att reparera ett gammalt? Vilka är det som jobbar i fiolfabriken och under vilka villkor? Kommer de små verkstäder och det kunnande som byggts upp runt om i Sverige under hantverkens renässansperiod att slås ut igen?
Man skulle kanske kunna tänka sig ett par nya dekaler bland märkena från sommarens stämmor: Jag spelar på en återvunnen fiol eller Handla dina strängar lokalt. Att den samvetsgranne fiolhandlaren sen bara importerar och säljer fioler märkta Fair Trade säger väl sig självt!